A.Hejdenberg

Att prioritera fel. Vem har inte gjort den missen? Frågan är hur man skall konfrontera denne som man tycker har glidigt lite fel? Är det "min" uppgift egentligen. Är det en fel prioritering som har gjorts eller är det bara ren "avundsjuka" från "min" sida. Jag har inte en jävla aning kan jag ärligt tala om. Jag vet i alla fall att jag hade ett väldigt givande samtal med en av mina smartaste vänner om att vara hel. Idag då jag tänker efter börjar jag tvivla på om min kära vän är den smartaste eller bara en jävligt bra lögnare.. För det som skett går emot allt som då sades. Det som var så viktigt, det som aldrig skulle förändras, det som vi båda slipade fram och kände oss jävligt nöjda ja rent utsagt stolta över. Det har jag nu knycklat ihop och använder som en "basketboll" och försöker träffa papperskorgen. Värdelöst blev det helt plötsligt. Den känslan över dig får mina ögon att brinna, men inga tårar kommer. Jag hade aldrig trott att det skulle bli så här. Sen som sagt kan det ju bero på att jag är en dålig vän eller att den andra som detta blogg inlägg kretsar om bara helt enkelt slutade bry sig.

Styrka, är det en fördel eller nackdel?

Förväntar man sig att en person som visar styrka jämt skall vara stark då? Skall denne kunna bära runt på hur mycket som helst på sina axlar.. Är det så att den starke kan ta allt som ingen annan kan ta och fortfarande stå på raka ben och le... Alla verkar tro att inget kan bryta ner en. Men om jag någon gång skulle brista ut i gråt. Hur skulle ni hantera det? För skulle jag en gång börja gråta så vet jag faktiskt inte när de skulle sluta. Är tårar ett tecken på mjukhet? Förstår man då att denne faktiskt inte orkar ta allting hela tiden då? Måste jag gråta för att ni skall förstå att jag inte trivs, att jag inte gillar det som är...

Mitt mentala sinne säger åt mig att jag inte är redo.. Men den mest psykiska delen av mitt mentala tycker det är så jävla bra att det som en gång infekterade mig är på väg att försvinna. Nu är det så att jag vet! Som vanligt, men det jag vet är... slutar jag störa mig så betyder det att jag på ett stadium har slutat bry mig. Och att inte bry sig betyder för mig att intresset är på väg bort och det mina vänner är inget jag är villig till!!

Mitt huvud vrålar åt mig "STOPP! Sluta nu, det räcker!!"  Under tiden viskar mitt hjärta "Fortsätt, kämpa.. Det är inte dags att släppa något än"

Jag vill verkligen inte men jag tror inte att jag har några andra val längre. Jag har gått på samma väg nu ett bra tag och det har visat sig att den inte leder någonstans. Eller har jag bara inte hållit ögonen tillräckligt öppna? Måste jag visa mer tålamod?

Baby... Risken finns att jag låter dig fortsätta gå åt ditt håll vid nästa korsning, hur lite jag än vill släppa dig.

Kanske det bästa för mig är att låta dig få som du vill.

Ovisshet är något jag inte klarar av. Att försöka komma på vad det är som egentligen stör en men bara känna ett stort tomrum i skallen får mig att explodera.

Jag tror att jag försöker för mycket och på så vis har jag tappat den där visheten som jag på ett stadium hade en gång i tiden. Genom att försöka lite för mycket så förlorar jag en större bit än vad jag lyckas fånga in. Men det är väl så de är, "Den som gapar efter för mycket mister oftast hela stycket" hej och hå vilken meningslöshet jag känner. Som månen, fick lära mig idag att månen är på väg ifrån jorden, varje år flyttar den sig 4 cm ifrån oss. 4 centimeter, det låter som en fruktansvärd feberdröm! Hur mycket du än sträcker dig så är det ändå en liten bit kvar, spring efter det och det springer precis lagom för fort för att du inte skall hinna ikapp det, hoppa så högt du kan men.. Ja ni fattar grejen! Den meningslöshet jag känner skrämmer mig något så fruktansvärt. Men vad är det jag vill åstadkomma egentligen då? Ja inte vet jag, hade mest troligen inte suttit i mina tankar som jag gör just nu ifall jag hade vetat om det. Men som vanligt har jag mina aningar.

Dina ord, om att det inte är okej, om att det inte är dags, om att du inte kan släppa på dina tyglar, om att du inte kan tro det!! Hur jag höll ditt ansikte i mina händer tittade djupt i dina ögon och talade om för dig att det är SÅ det är, jag talade om det på alla sätt en människa möjligen skulle kunna tala om det på! Mina ord är äkta och mitt kroppsspråk kan inte uttrycka mer ärlighet. "Jag är här och det är så här det är!"

Julen är över.. likaså nyår och de kära jullovet..
Allt blev kanske inte som man hade tänkt sig innan men ändå ganska nöjd med hur det blev iallafall nu när man tänker tillbaka.

Jag har förmodligen lyckats kasta bort det enda jag absolut inte ville bli av med... Får se om detta går att räddas.
Jag har gråtit ögonen ur mig ensam på en parkering, tragiskt. Träffat nya vänner och tror nog att det var med dem alla julklappspengarna försvann.
Har även lyckats bli bestulen på bankomatkort OCH körkortet.. Under samma kväll, snyggt!
Nyår firades med min Bella, sängliggandes! Choklad och läsk som tilltugg till X antal barbiefilmer vart den kvällens underhållning. Förkylningar e fantastiska.
Åkte till Göteborg och min kära Viktor efter nyåret, massa mysigt.. Knas att de skall vara sådana långa perioder emellan varje gång vi ses, SKÄRPNING!  (Har även kommit fram till att det är nog värt att vänta på, det är inte meningen att det skall ske nu.. Det hade blivit för jävla bra, det är därför alla äckliga hinder har dykt upp hela tiden^^ Men NÄR det sker då blir det med raketer å partyhattar...Eller liknande... Jag vill iaf tro på att det är så det ligger till, annars är det bara världens jävla oflyt:P)

Jag hoppas iallafall på ett bättre år 2009, Vissa saker skall läggas bakom mig andra... Skall jag slå mig blodig för!
För dig...

.....

Att sitta och ha den här diskussionen med sig själv återigen börjar driva mig till vansinne. Jag hatar verkligen att inte kunna ta tag i mig själv och göra det jag VILL göra, för jag är faktiskt medveten om det.. =)

Problemet är att jag har låst mig. Jag vet precis vad jag skulle vilja skriva ner just i detta nu men förmår mig verkligen inte till det! Jag har en sådan störd känsla i min mun. Det känns som att alla mina oskrivna ord ligger där och trycker, men vill de ut verbalt? Är min kropp helt slut? Vill jag för en gångs skull prata om mina känslor då det inte finns någon här som är redo att lyssna?

Hah, jag tror dock inte att jag hade fått ur mig mina ord även om jag vet att någon hade haft tid att lyssna på dem, det är ju ändå samma jidder som kommer ut i mina texter... Kanske lite mer avslöjande, lite mer in på djupet.. Hade till och med kanske funnits en mening i det jag hade velat säga.

I feel like surrender... This is to tough for me to handle.

I wish i had something better to believe in but all the bad thoughts are taking over me completely.. Please im crying out for you! Stop me, give me one good reason; Why not! Please!... Catch my hand, oh say you will...

I dont really want to go, but you have to give me a choice.

Jag har så svårt att tro på de dåliga tankarna som ibland kommer upp i mitt huvud. Jag har fler anledningar till att bara kasta dem i marken och stampa på dem än att tro att det är mer än inbillning. Du har ju för tusan bett mig! !!
Måste öga igenom det ibland för att kunna förstå att det som är nu inte är något du heller är nöjd med. Jag vill som sagt inte vara någon jävla bromskloss eller ett ankare som hindrar dig ifrån att ta dig uppåt igen. Det jag har gjort klart för både dig och mig själv är att jag kommer vänta... Men jag kanske behöver påminnas då och då om vad det är jag egentligen väntar på. Det krävs så jävla lite, det behöver inte vara mer avancerat än ett sms med " Jag saknar dig"... Bara det skulle ge mina andra tankar en fet käftsmäll.

Jag kan inte begära att du ska vänta på mig eller nåt annat i den stilen och jag kan inte be dig ge mig en chans till. men jag hoppas ändå på det..

DET ÄR MER ÄN SNACK ANNA!!! förstå..

Min grej är att skriva i cirklar, att hela tiden låsa in mig själv i något som jag inte vill komma utifrån.
Jag skriver i gåtor för det är det enda jag har, gåtor som jag kanske inte ens vill kunna lösa..
Men det hjälper.. jag har möjligheten att gå igenom alla mina frågor när jag vill och kanske försöka förstå mig på hur jag då tänkte och vad jag möjligtvis ville komma fram till...
Min svaghet är att jag inte kan sätta mig ner och börja prata om mina känslor/tankar... Det fungerar helt enkelt bara inte att få ute dem verbalt.. Är väl inte den bästa på att få ut dem genom text heller just eftersom jag hela tiden låser in de i gåtor, dock är det som sagt mitt sätt att fungera på.. Så har jag alltid fungerat, har inte haft något större val. Och det gör ont i mig när jag nu har andra möjligheter men inte vågar ge mig på att ta dem! Det är att begära för mycket utav mig.
Som om jag skulle njuta av att ha det så? Nej jag tror inte det..

Tänker inte ta upp något om dagen. Den är inte värd att minnas, men det kommer väl i någon gåta senare i livet.

Lägger nu ner detta då jag inte länge förstår hur jag skall använda mig utav mina ord och känslor utan att utelämna någon, utan att inte få det till att låta som massa jävla gojja....

nej... jag förstår inte...