A.Hejdenberg

"Du har otroligt vackra ögon..."

"Jag skulle hellre ha haft blåa"

För helvete: | Tack?! Varför kan man inte bara ta åt sig av det fina man får höra, varför blir man så generad av en fin kommentar så man helt tappar bort ordet tack och istället kommer med en rutten genomskinlig bortförklaring?

Det sägs, kommentarer är enklare att ge än att ta emot. MEN! Om de nu är så enkla att ge varför har man då inte "vant" sig vid dem och istället för att rodnandes titta bort, le titta in i personens ögon och säga tack! Ta åt sig och skina!

Jag tror inte det ges tillräckligt med komplimanger, det är inte så pass enkelt som man tror. En komplimang speglar så mycket utav sina inre känslor. Komplimanger är den renaste sanningen, man ger ju inte en komplimang om man inte menar den... eller?

Jag säger ju inte direkt till tjejen i min klass att hon passar i sin nya hårfärg om jag inte tycker det... Då säger jag ju hellre inget alls.

Men jag kan inte påstå att jag är så jävla bra på att varken ge eller ta emot. Jag vet hur den där tvekan i munnen känns innan man har sagt den, hur tankarna går runt runt, hur man skall formulera det till att låta bra. Och jag vet även hur hjärnan och hjärtat smälter sönder lite när man fått något fint riktat till sig. Hur man hör sig själv säga "tack" (med den töntigaste rösten man lyckades få till på bråkdelen av en sekund) och känner hur ansiktet bränner. Men för tusan! Personen som gav dig komplimangen blir ju bara glad om man visar att de uppskattades!?

Blir alltid lika farcinerad av Stockholm när jag är här och hälsar på.
Alla vägar och spår.. Tunnelbana fram och tillbaka, en pendel hit och dit...förtioelva bussar varannan minut. Taxi, vanliga bilar, cyklar och inte minst alla människor. Denna stad är helt enkelt otrolig, så jävla häftig. Man lever i ett sådant system, så invecklat men ändå så enkelt. Alla är så nära men ändå så långt borta. En helt otrolig värld uppbyggd på små öar. Så ful att den blir  vacker så  man måste egentligen bara  älska staden trotts man kanske inte alls vill. 
Bakom alla moln av avgaser gömmer det sig fantastiskt fina byggnader och mysig miljö. Man skall bara VILJA se det också.

Men jag säger då det.. 2-3 dagar av denna vackra stad blir en perfekt dos sisådär var tredje månad..

Jaha, dags att resa iväg då. 4 dagar skall du vara borta och du börjar som vanligt att packa veckan innan bara för att veta med dig att du inte glömt något.. Och då menar vi verkligen NÅGOT. Väskan är fylld till bredden och alla lådor är tömda. Varför är det så? Varför skall vi jämt ha med oss allt, jo de klart som min kloka vän säger "De kanske blir fint väder eller så känner man inte för just de kläderna man hade planerat, då är de ju jätte bra att ha med ombyte" SJÄLVKLART! Jag förstår precis hur hon menar, men ändå inte. Jag tycker inte att det är så super viktigt att ha med den å den å den å den tröjan UTIFALLATT jag inte skulle känna för just de kläderna ja väl har med mig. Tar jag med mig ALLT så ger jag ju mig själv en möjlighet till att inte vilja ha de kläderna ja tänkte från början. Men hade jag lämnat dem hemma hade det ju inte varit mer med det, kan slå vad om att de kläderna ja hade tänkt hade passat mig hur bra som helst då. Tar jag inte med det lila nagellacket så nöjer jag mig ju med det röda, då har känner jag ju inte det där behovet att byta bara för att jag kan.

Jag skulle så gärna sätta ett namn på detta beteende... man lurar ju sig själv på något sätt genom att göra såhär. Nu kom tankarna in på att det skulle vara något liknande, hmm... sätt för att man vill duga. Alla har väl någon gång stått och velat mellan vilka jeans man skall ha på sig och det har slutat med att man stått framför spegeln och granskat noggrant vilka som sitter bäst över rumpan. Hade man ett par jeans så hade man ju definitivt (jag är i stort sätt 100% säker) inte granskat sig själv. Då har man ju som sagt bara dem jeansen och har inget annat att jämföra med, men inte tror jag att man hade mått sämre utav det :S  

Nää.. Någon klok slutsats kommer jag inte fram till.

Nu skall jag fortsätta mysa i mina super skitiga mjukisbyxor, mest troligen hade jag bytt om jag hade haft ett par till, men nu så skiter jag fullständigt i hur skitiga dem e;)

Vad betyder drömmarna?

En dröm är på något sätt att släppa loss. Omedvetet eller inte så är det i sina drömmar man på riktigt lever, inget är överhuvudtaget omöjligt när du befinner dig i drömmens värld. Såväl en nattlig dröm som en dagdröm, det är där du vågar göra det du vill. Varför är det så? Varför sitter jag och fantiserar om den där killen hela dagarna istället för att verkligen gå fram till honom? Han befinner sig även i mina drömmar varje natt och allt går hur bra som helst, i min drömvärld är allt perfekt!

Vad är det som skrämmer oss i verkliga livet då? Är det vår "vetskap" om att drömmar faktiskt är drömmar? Eller är de verkligen det? Våra drömmar speglar både det som vi har upplevt men kan även ses som en slags Déjà vu, en blick in i framtiden. Är det för vågat att lita på sin dröm och ta modet till sig...? Den kan ju faktisk vara ett tecken!

Men det är såklart en tolkningsfråga. Jag skulle då mest troligen ha tagit det som ett otroligt bra tecken ifall mina drömmar gick som jag möjligtvis skulle vilja i verkliga livet. Varför skulle jag inte liksom? Det hade ju vart en helt annan visa ifall jag... låt säga något drastiskt, skulle dö i min dröm när jag var med den här killen, eller han kanske till och med dödade mig. Det skulle jag nog ta som att det är dags att dra sig undan lite - bara jag?

Men att tolka drömmar är ju inte alltid så enkelt just eftersom de är så obestämda, drömmens värld är så fruktansvärt stor. Jag drömde häromnatten att min mor dog och att min bil gick sönder, hur tolkar man det? Jag kan inte påstå att de båda sakerna hängde ihop på något sätt alls. Känslan jag hade när min mor dog var nog det värsta jag har varit med om. Det var så fruktansvärt verkligt, jag kände verkligen den där ångesten över att jag aldrig hunnit säga det jag egentligen ville säga till henne. När jag väl vaknade låg jag länge och funderade på drömmen, omedvetet begrundar man vad den i själva verket betyder. Jag kom fram till efter ett tag att det kan vara ett tecken på att det är tid för att få bättre kontakt med mina föräldrar. Att känna den frustrationen jag gjorde då min mor dog gjorde det rätt så uppenbart. Det där med bilen kopplade jag ihop med min far, han är den som ordnar med sådant och det är då en vettig anledning till att hälsa på honom, till en början. Det går ju att tolka drömmar på andra sätt, om vi tar texten "Gunnlaug Ormtungas saga" om de fyra fåglarna på taket. Sättet att se på de, att de två första fåglarna slogs om mannens dotter och båda strök med i striden är en ganska enkel tolkning tycker jag, att sedan sen sista fågeln fick hans dotter är ju så uppenbart! Men ändå ett bra sätt att tolka det, man skall inte analysera sönder allt, vill man förstå något så är det ju klart att man tolkar det enkelt istället för inte tolka den alls.

En dröm kan vara något njutbart men även en av de hemskaste sakerna du kan vara med om. Eftersom drömmarna känns så verkliga så är en mardröm det samma, frågan är varför vi har mardrömmar. På nationalencyklopedins hemsida kan man få fram att ordet "mardröm" kommer ifrån ett väsen i den nordiska mytologin, Mara. Maran visades oftast i kvinnlig form och det sades att hon red omkring sovandes och spred ett obehag bland människorna på jorden. Jag själv tror att mardrömmarna är en otroligt viktig del i våran sömn, man måste ha en mardröm till och från, en rensning av huvudet. Det kan finnas saker man har upplevt under dagen eller tidigare i sitt liv som behöver bearbetas, sådana saker som man inte klarar av att tänka på i vaket tillstånd. Det är relativt vanligt att man stänger in hemska saker man varit med om bara för att man inte orkar tänka på dem och kan på så vis glömma bort dem, förtränga. Men dyker då troligen upp som mardrömmar under natten.

Drömmar är fantastiska. Vi människor skulle inte klara oss utan drömmar, vare sig vi minns dem eller inte. När du vaknar upp på morgonen efter en härlig dröm så känner du dig glad och utvilad. Du har fått uppleva sådana saker du gillar eller önskar skulle hända, vilket får dig att allmänt bara må bra! Mardrömmarna hjälper oss också som sagt. De får oss att faktiskt tänka efter ett slag, en nattlig terapi som fortsätter i din vakna tillvaro. Så dröm vidare! En dag kan de bli den där verkligheten du drömt om.

A.Hejdenberg Bf06a

Vad betyder drömmarna?

En dröm är på något sätt att släppa loss. Omedvetet eller inte så är det i sina drömmar man på riktigt lever, inget är överhuvudtaget omöjligt när du befinner dig i drömmens värld.

Såväl en nattlig dröm som en dagdröm, det är där du vågar göra det du vill. Varför är det så? Varför sitter jag och fantiserar om den där killen hela dagarna istället för att verkligen gå fram till honom? Han befinner sig även i mina drömmar varje natt och allt går hur bra som helst, i min drömvärld är allt perfekt!

Vad är det som skrämmer oss i verkliga livet då? Är det vår "vetskap" om att drömmar faktiskt är drömmar? Eller är de verkligen det? Våra drömmar kan spegla både det som vi har upplevt men även kan de ses som en slags Déjà vu, en blick in i framtiden. Är det för vågat att lita på sin dröm och ta modet till sig...? Den kan ju faktisk vara ett tecken!

Men det är såklart en tolkningsfråga. Jag skulle då mest troligen ha tagit det som ett otroligt bra tecken ifall mina drömmar gick som jag möjligtvis skulle vilja i verkliga livet. Varför skulle jag inte liksom? Det hade ju vart en helt annan visa ifall jag... låt säga något drastiskt, skulle dö i min dröm när jag var med den här killen, eller han kanske till och med dödade mig. Det skulle jag nog ta som att det är dags att dra sig undan lite - bara jag?

Men att tolka drömmar är ju inte alltid så enkelt just eftersom de är så obestämda, drömmens värld är så fruktansvärt stor. Jag drömde häromnatten att min mor dog och att min bil gick sönder, hur tolkar man det? Jag kan inte påstå att de båda sakerna hängde ihop på något sätt alls. Känslan jag hade när min mor dog var nog det värsta jag har varit med om. Det var så fruktansvärt verkligt, jag kände den där ångesten över att jag aldrig hunnit säga det jag egentligen ville säga till henne. När jag väl vaknade låg jag länge och funderade på drömmen, omedvetet begrundar man vad drömmen i själva verket betyder. Jag kom framtill efter ett tag att det kan vara ett tecken på att det är tid för att få bättre kontakt med mina föräldrar. Att känna den frustrationen jag gjorde då min mor dog och att bilen la av. Det där med bilen kopplade jag ihop med min far, han är den som fixar med sådant och det är då en vettig anledning till att hälsa på honom, till en början.

Tillåt mig att vara svidig, jag måste få lov att vara den där jävla bitchen ibland.

Jag behöver vara så arg ibland så att jag bara vill slå ihjäl någon rent ut sagt. Jag måste även få sakna... gråta, stänga in mig och vara "emo"....

Jag kan inte alltid ha de där happyfacet!!! Det finns inget du skulle kunna göra för att få mig att orka det. På något sätt tar det mer kraft utav en att vara glad än att bara vara ledsen. Är det naturligt att bli neutraltledsen när man bara slappnar av?

Eller är jag något jävla extremfall som faktiskt gillar att stänga in mig med mina känslor ibland? Orkar inte prata HELA tiden om hur jag mår.

Det är för övrigt en av de svåraste frågorna i dagens samhälle...

"Hur mår du?" Alla tar den så enkelt. "jotack bra sj?" DJUPT AV DEJ!

Vet jag inte hur jag mår så svarar jag helt enkelt inte på frågan, det är en underskattad fråga. Men FRÅGA mig hur jag mår så skall ni fan få ett jävla svar som heter duga!

Hade du orkat lyssna på hur jag verkligen mår? Är de det du vill veta när du slänger ur dig frågan? Hur skit jävla dåligt jag mådde när jag läste den där killens bildtext på bilddagboken som inte var riktat till mig, vad jag kände när han skrev till mig och frågade hur jag mådde.

A moment of truth.


ensamhet.

Du är mer för mig än vad både 1000 ord och en bild skulle kunna beskriva, fick jag chansen att tala om för dig vad jag kände skulle jag nog aldrig ta den. Mina ord skulle varken göra mina känslor eller dig rättvisa.
Jag går runt varje dag med en sådan konstig känsla i kroppen som jag inte vet vad jag skall göra med... Hade saker varit mer om förhållandena var annorlunda? Hade jag haft den här känslan om jag visste ATT det hade varit ett steg längre? Och då är ju även frågan... Hade det spelat någon roll om det var nu jag visste det eller senare då jag inte befinner mig där jag gör just nu i livet? Jag vill inte tappa den här känslan jag har för dig. Men den låser mig. Jag är rädd för att förstöra något riktigt riktigt bra, men jag vet inte hur länge jag kan hålla kvar det här jag känner. Finns det en gräns på hur länge det går... och finns det även en gräns då man vet att man klarar de? När man väl känt som man gör i år, är det bevis nog för att man kommer kunna hålla fast vid det man vill?

Är det även normalt att känna skuld till dig om jag gjort något som skulle ha ansetts fel om vi var längre upp i detta? Jag känner på något stadium att jag sviker dig, att jag leker med elden och riskerar allt för mycket trotts att jag ingenting har. Eller har jag? Hah..... jag vet faktiskt inte heller varför jag gör som jag gör... lider jag av bekräftelsebehov? Kan jag kräva bekräftelsen utav dig? Förstår du verkligen hur mycket jag känner för dig? Mest troligen inte då jag inte vill att du skall göra det samtidigt som jag inget hellre vill är att tala om hur mycket du betyder. Varför får jag känslan av att jag inte är värd mer än det jag får och beter mig efter...? Hur kan något som egentligen inte påverkar mig längre få mig att känna mig så smutsig? Jag tror jag har tappat en del av mig själv, i alla fall respekten... en liten del försvinner varje gång. Vet inte vad jag skall göra för att komma tillbaka till mig själv längre. Jag har fallit in i ett mönster som inte är jag. Jag tror jag mår dåligt utav det egentligen men visar inget för någon, inte ens mig själv. Hur skulle du reagera om du visste vad jag gjort med mig själv. Om du verkligen fick lära känna den tjejen som jag har förvandlats till. För det är inte samma Anna som du träffade, det var inte henne du skapade fantastiska minnen med. Det är inte hennes sätt att bete sig. Skulle du ha märkt skillnaden? Jag vill att du skall vara den enda som verkligen förstår mig, den jag saknar. Jag har känt väldigt länge att något fattas, oavsett hur mycket kärlek jag har runt mig varje dag så är ensamheten där och följer varje steg jag tar. Jag vill inget hellre att du blir den som skrämmer bort den, jag känner att det är du som skulle kunna fylla ut tomrummet inuti mig, förändra mig! Du är något helt sjukt speciellt för mig, jag vet inte alls hur jag någonsin skulle kunna förklara det för dig. När jag behövde någon som mest så fann jag ett stöd i dig, ett stöd som jag egentligen trodde skulle vara otillräckligt, men vetskapen av att du fanns där gjorde hur mycket som helst. Jag saknar dig.

There's no combination of words i could put on the back of a postcard,No song that I could sing but I can try for your heart. Our dreams, and they are made out of real things, like a shoebox of photographs, With sepiatone lovin.Love is the answer, at least for most of the questions in my heart ,Like why are we here? And where do we go? And how come it's so hard?

It's not always easy, and sometimes life can be deceiving. I'll tell you one thing, its always better when we're together

Skulle du ge mig en ärlig chans så hade det nog blivit hur bra som helst.