till anna

Har jag varit här förut?

Har jag låtit min längtan leda mig återigen?

Alltid samma plats, till samma spår dras jag tillbaka.

Beroendet utav bekräftelsen skriker i mitt hjärta... SE MIG!!

Jag skulle inte bli förvånad om jag föll igen, så långt ner, så tidlöst.

Tillfredställelsen. Hoppet om att se dig där visar mig vägen upp, drömmen om att sista biten lyftas av din hand. Högre än molnen, för evigt svävandes.

Min längtan har lett mig på villospår.

För här har jag aldrig varit förut, i dina ögon.

Tillängnad dig.

Det som gör att det är så här kan jag inte svara på, allt jag vet är att du betyder så sjukt mycket för mig på något väldigt konstigt sätt. Jag har fått så mycket utav dig under de här åren, det som från början var en liten skit grej som egentligen skulle kunna räknas som ingenting har utvecklats till något så speciellt så de ligger mig nära hjärtat, du ligger nära mitt hjärta... Men där kommer du stanna ända tills du ber om att få gå vidare in. Jag vågar verkligen inte öppna dörren för dig utan att veta att du verkligen vill kliva in, och jag vet även att det är att begära med tanke på alla odds som strider emot hela tiden.
I'm too shy to ask, I'm too proud to lose.... Så enkelt men ändå så svårt, vad kan jag egentligen förvänta mig då? Jag har fått tillräckligt för att känna som jag gör men alldelles för lite för att våga resa mig upp och försöka.
Du är något guddomligt för mig, någon som jag inte ens i min vildaste fantasi skulle kunna drömma om, Men ändå har jag fått känna på den underbara känslan utav att få vara nära dig och jag saknar verkligen den känslan.
Det ultimata.

Vill inte att du skall må dåligt för att jag har svårt för att säga vad jag tycker och tänker, och jag vet att du inte vill att jag skall tvinga fram mina ord. Detta är inga framtvingade ord, det här är det som legat och bildat  en ytspänning innuti mig i över ett år nu, det har varit så fruktansvärt nära att rinna över så många gånger och jag är ledsen om jag har missunnat dig på grund utav det,... Jag lovar dig att det är det minsta av allt jag vill göra!



Din Anna Hejdenberg.

Jag vill ha dig här på riktigt inatt.

Trivs du så som det är nu?
Det gör iallafall inte jag, det känns som jag vandrar runt ett hål och verkligen vill hoppa men vågar inte....

Men du är undanstoppad nu, fint ihopvikt på hyllan bland alla andra...
Det var oundvikligt, du kunde inte ge mig det jag behöver...

Har även kommit framtill att det är inte min tur den här gången, det är jag som skall tas med storm!!

Patetiskt.

Vill bara upplysa om att omogna kommentarer betyder lika mycket för mig som en piss gör i nilen...
Men fine for me, ödsla din tid hjärtat^^

Hard time.

Du får varje ny dag i mitt liv att kännas som en levande mardröm...
Men samtidigt så vill jag inget annat än le när jag tänker på dig.





Kan du förändra mig på det sättet jag hoppas på?
Jag saknar dig så det gör ont ibland...
Jag är din men du är ingens.


nu du.

borta!!

Anna Elionora Hejdenberg 891114.

När hjärtat säger till får huvudet säga vad det vill....

Jag funderar på om det går att snirkla sig ur det där... Det kan ju inte stämma i evigheternas evighet?
Orkar inte med att ha det såhär.
Jag hade något bra i huvudet att skriva förut men har tappat allt just nu.


I vart fall så är det Medeltidsvecka här på Gotland nu, sjukt underbart alltså, längtat efter den som fan!!
Sarah är här å man glider bara runt bland allt härligt folk=)))
mmh, som loke säger "Man önskar att den vore 3 gånger så lång" =)

Håll i dig.

Väntar man någonsin förgäves?
Lönar det sig i längden att bara hålla kvar i det läget man nått och bara vara passiv...
Det gäller att veta vart gränsen ligger.... Man kan inte försöka för lite... men för mycket är jävligt lätt..
Jag känner att jag är en bra bit på väg, men nu måste jag hålla upp ett tag... måste kontrollera och försäkra mig om att vägen framåt är klar. Jag vill inte falla tillbaka nu när jag känner som ja gör, men att riskera något nu vore sjukt.




I have to do what i have to.

Frågan är nu... Vad i helvete håller jag på med?



Om du kunde... Skulle du hållt om mig, strykt med din hand över min nacke och viskat i mitt öra att allt kommer ordna sig?

I Bruise Easily.

vem ger dig rätten till att behandla mig som du gör fast du vet om hur de ligger till?
vad får dig att tro att du har en sådan makt över mig som du tar dig till?
tror du verkligen att jag är helt slut i huvudet som du ibland påstår så jävla väl...!? nej men ja de klart det är mig som det är fel på, den var ny hörre du!!
hur skall jag bete mig för att du inte skall behandla mig som du gör?
Känslan av tomhet slutar då aldrig att besöka mig.. just nu vet jag inte vad jag skall ta mig till... springa iväg någonstans och bara skrika?
Mjo.. kanske de.

Undrar vilket som e svårast...
Att gråta och låta allt sippra ut eller att stänga igen helt och svälja ned alla känslorna.

This is it!

aaah, jobbat 25,5 timmar på två dagar nu, dags för en ledighets period på 2 dar nu:) sweet...
ikväll kanske hem till Jimmy beror på hur ja känner mig, om inte annat bara dit för att umgås^^


For how long?
Can anyone survive feeling like this?
Why wont they die?

Can you?

Im sick of waiting.







No more.

Det finns så mycket saker jag skulle vilja säga dig... Men vi vet båda två att det är lönlöst för du skiter rent ut sagt i allt man försöker få fram till dig...

Välj väl.

I see what's going down.

försökte hitta mina tankar på balkongen nyss..
men kom inte fram till något, kände mig helt tom.
hur mycket jag än försökte så kom jag bara fram till samma sak hela tiden å de var att jag verkligen inte kunnde känna något speciellt som var värt att tänka på...
hur kan en sån skit grej göra så att man bara blir helt utblåst?
jag kan inte ens tänka på dig.. du vet, jag grät för dej igår... hur bra är de på en skala?
jag lovade mig själv att aldrig låta det hända igen efter de där......... men jag lovade även att aldrig blotta mitt inre heller å se hur bra de gick... undrar när man skall lära sig, växa upp och inse att det är inget värt, det skiter sig ju i vart fall hela tiden ändå.. men nej nej, ändå gör man det...
undrar om jag tyckte du var värt de? eller ja, det borde jag ju ha gjort eftersom jag inte hade några problem med att göra det.. men nu är det slut med sånt.. jag vet inte hur mycket mer tid jag skall ge det här innan det skall läggas till samlingen av nedlagda känslor jag har...
jag vet verkligen inte om jag orkar faktiskt, jag önskar nog att jag gjorde, men tror inte att jag gör de... allt jag behöver är en vink ifrån dig så jag kan tolka på ett ungefär vad du vill sen skall jag göra det bästa utav det...
haha, hmm nu vart ja inte så där jätte tom kanske... men lika bra å lägga av medans jag ännu håller det lagom invecklat och hemligt...

Man tar kärleken som man tar luften... förgivet.







Nu vet jag!!

Men jag tänker inte tala om vad...
Alltför många ögon går igenom detta var eller varannan dag.


fanfanfanfanfanfanfanfanfan säger ja bara...!

Elendes söndagar.

Trött...
På vad är jag inte säker, det går inte att säga allt men inte heller välja ut något speciellt.
Men ändå... Tänk om man kunde vakna en morgon och känna att man bara ville le, igen.
Jag tror att jag har kommit i orutin, vilket kan vara dumt. Jag är egentligen ingen som följer vissa speciella sätt utan jag virar nog runt och tar allt som de kommer men nu vet jag inte vad som har hänt..
Jag tror jag har börjat störa mig mer på saker igen som jag inte kan göra något åt.. Eller kan jag?:S
Hmm, kanske där problemet ligger...
Men i allafall!!


"De berätta att du saknar mig i natt"


Such a pretty little thing....









Spontan.

det är småsakerna som uppskattas mest.
Ett leende när man ses, en lätt liten beröring på ryggen när man går förbi personen, en lätt puss på kinden..
att bara ligga och andas tilsammans utan att känna kravet på mer.
Att bli överraskad med en kyss från ingenstans. En kram.
Få möta ett par tindrande ögon säger mer än tusen ord.
Skrämmer jag dig?

Vansinne!!!!!

Hur länge varar detta då?
Hur länge vill jag att det skall vara?
Kommer det uppmuntras?
Idiotiskt å ställa frågor som inte kan bli besvarade.
Men sån är jag.
Måste veta vad gällande detta, i alla möjligt tänkbara fall.
Orkar inte med ovisshet.
Finns det tillfällen då man inte vågar vara säker på vad man vill?
Är man någonsin säker på vad man vill?
Är det kroppen eller huvudet som bestämmer? Och i vilket fall.. Vad skall man lyssna på?
Sig själv är ett jväligt dumt alternativ har jag fått lära mig.


Oh girl you better run!!

Dont touch what you can't grab.

Sju jävlar till helg....
Något hände som jag aldrig trodde skulle ske...

Dock har mer saker skett som jag aldrig trodde...
fans jävla skit vad jobbigt det är...
men sådant är bara att komma över, i detta fallet känns det som den bästa lösningen.
Mår så jävla illa bara av att tänka tanken på det dock...

Hade jag tvekat om du frågat?
.... Tror inte det.

Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0