If i told you the right words... You be mine?
Slå mig hårt på käften någon... Snälla?
Banka vett i mig skalle så jag kan ställa ner mina fötter på jorden igen... Jag måste fatta att inget är så bra som jag kanske vill att det skall vara. Jag kan inte sväva iväg som jag gör, det är inte så jag lever... Inte mitt beteende... Gillar inte att jag slutat kontrollera min väg både framåt och bakåt... jag bara vandrar rakt ut och lever på den känslan jag har... SLUTA UPP MED DET!! Varför tappar man allt när man för en gångs skull mår lite bättre än vanligt. Nej jag är den där som inte kan ta nästa steg och samtidigt behålla leendet från det förra... Det funkar inte... Dags att ta sig tillbaka till det verkliga livet Anna.
Och som svar på den smått härliga men "strö-salt-i-såren" kommentaren jag fick på förra inlägget så är jag för jävla feg.
Jag vågar inte ställa de där frågorna till mig själv, jo visst det klart jag ler lite extra när han kommer upp i mina tankar, då tar det flera timmar innan han försvinner igen och tiden har lixom stannat då leendet klistrat sig fast i ansiktet på mig...
Sen dem djupare frågorna.... Jag har drömt så länge om att få vakna upp bredvid honom så nu när jag fått göra det kan jag inte tro att det är sant. Ligger och tittar på honom och leendet kommer tillbaka. Ofattbara tanke.. Jag... Han... Nu!!? Efter 4 år...Nu.... Det är som sagt för bra för att vara sant. Så helt ärligt vet jag inte om jag vågar ta reda på om jag är trygg med honom, jag vill inget hellre. Men det tillståndet jag är i nu är inte värt att riskeras... Ödet har en tanke med allt, de förde ihop oss efter 4 år... Jag tror nog att jag klarar av att vänta i det här stadiet ett liiitet tag till för att se vad ödet hittar på nästa gång.
Pussar A.Hejdenberg
Banka vett i mig skalle så jag kan ställa ner mina fötter på jorden igen... Jag måste fatta att inget är så bra som jag kanske vill att det skall vara. Jag kan inte sväva iväg som jag gör, det är inte så jag lever... Inte mitt beteende... Gillar inte att jag slutat kontrollera min väg både framåt och bakåt... jag bara vandrar rakt ut och lever på den känslan jag har... SLUTA UPP MED DET!! Varför tappar man allt när man för en gångs skull mår lite bättre än vanligt. Nej jag är den där som inte kan ta nästa steg och samtidigt behålla leendet från det förra... Det funkar inte... Dags att ta sig tillbaka till det verkliga livet Anna.
Och som svar på den smått härliga men "strö-salt-i-såren" kommentaren jag fick på förra inlägget så är jag för jävla feg.
Jag vågar inte ställa de där frågorna till mig själv, jo visst det klart jag ler lite extra när han kommer upp i mina tankar, då tar det flera timmar innan han försvinner igen och tiden har lixom stannat då leendet klistrat sig fast i ansiktet på mig...
Sen dem djupare frågorna.... Jag har drömt så länge om att få vakna upp bredvid honom så nu när jag fått göra det kan jag inte tro att det är sant. Ligger och tittar på honom och leendet kommer tillbaka. Ofattbara tanke.. Jag... Han... Nu!!? Efter 4 år...Nu.... Det är som sagt för bra för att vara sant. Så helt ärligt vet jag inte om jag vågar ta reda på om jag är trygg med honom, jag vill inget hellre. Men det tillståndet jag är i nu är inte värt att riskeras... Ödet har en tanke med allt, de förde ihop oss efter 4 år... Jag tror nog att jag klarar av att vänta i det här stadiet ett liiitet tag till för att se vad ödet hittar på nästa gång.
Pussar A.Hejdenberg
Kommentarer
Trackback
