Komplimera-mera
"Du har otroligt vackra ögon..."
"Jag skulle hellre ha haft blåa"
För helvete: | Tack?! Varför kan man inte bara ta åt sig av det fina man får höra, varför blir man så generad av en fin kommentar så man helt tappar bort ordet tack och istället kommer med en rutten genomskinlig bortförklaring?
Det sägs, kommentarer är enklare att ge än att ta emot. MEN! Om de nu är så enkla att ge varför har man då inte "vant" sig vid dem och istället för att rodnandes titta bort, le titta in i personens ögon och säga tack! Ta åt sig och skina!
Jag tror inte det ges tillräckligt med komplimanger, det är inte så pass enkelt som man tror. En komplimang speglar så mycket utav sina inre känslor. Komplimanger är den renaste sanningen, man ger ju inte en komplimang om man inte menar den... eller?
Jag säger ju inte direkt till tjejen i min klass att hon passar i sin nya hårfärg om jag inte tycker det... Då säger jag ju hellre inget alls.
Men jag kan inte påstå att jag är så jävla bra på att varken ge eller ta emot. Jag vet hur den där tvekan i munnen känns innan man har sagt den, hur tankarna går runt runt, hur man skall formulera det till att låta bra. Och jag vet även hur hjärnan och hjärtat smälter sönder lite när man fått något fint riktat till sig. Hur man hör sig själv säga "tack" (med den töntigaste rösten man lyckades få till på bråkdelen av en sekund) och känner hur ansiktet bränner. Men för tusan! Personen som gav dig komplimangen blir ju bara glad om man visar att de uppskattades!?
Komplimanger kräver mod, både till att ge och att ta emot. Men har man väl fått ur sig den så mår man så mycket bättre sen, man har själv fått ur sig något som känns bra och man har gjort den andre gladare.
