A.Hejdenberg

Ovisshet är något jag inte klarar av. Att försöka komma på vad det är som egentligen stör en men bara känna ett stort tomrum i skallen får mig att explodera.

Jag tror att jag försöker för mycket och på så vis har jag tappat den där visheten som jag på ett stadium hade en gång i tiden. Genom att försöka lite för mycket så förlorar jag en större bit än vad jag lyckas fånga in. Men det är väl så de är, "Den som gapar efter för mycket mister oftast hela stycket" hej och hå vilken meningslöshet jag känner. Som månen, fick lära mig idag att månen är på väg ifrån jorden, varje år flyttar den sig 4 cm ifrån oss. 4 centimeter, det låter som en fruktansvärd feberdröm! Hur mycket du än sträcker dig så är det ändå en liten bit kvar, spring efter det och det springer precis lagom för fort för att du inte skall hinna ikapp det, hoppa så högt du kan men.. Ja ni fattar grejen! Den meningslöshet jag känner skrämmer mig något så fruktansvärt. Men vad är det jag vill åstadkomma egentligen då? Ja inte vet jag, hade mest troligen inte suttit i mina tankar som jag gör just nu ifall jag hade vetat om det. Men som vanligt har jag mina aningar.

Dina ord, om att det inte är okej, om att det inte är dags, om att du inte kan släppa på dina tyglar, om att du inte kan tro det!! Hur jag höll ditt ansikte i mina händer tittade djupt i dina ögon och talade om för dig att det är SÅ det är, jag talade om det på alla sätt en människa möjligen skulle kunna tala om det på! Mina ord är äkta och mitt kroppsspråk kan inte uttrycka mer ärlighet. "Jag är här och det är så här det är!"