Komplimera-mera
"Du har otroligt vackra ögon..."
"Jag skulle hellre ha haft blåa"
För helvete: | Tack?! Varför kan man inte bara ta åt sig av det fina man får höra, varför blir man så generad av en fin kommentar så man helt tappar bort ordet tack och istället kommer med en rutten genomskinlig bortförklaring?
Det sägs, kommentarer är enklare att ge än att ta emot. MEN! Om de nu är så enkla att ge varför har man då inte "vant" sig vid dem och istället för att rodnandes titta bort, le titta in i personens ögon och säga tack! Ta åt sig och skina!
Jag tror inte det ges tillräckligt med komplimanger, det är inte så pass enkelt som man tror. En komplimang speglar så mycket utav sina inre känslor. Komplimanger är den renaste sanningen, man ger ju inte en komplimang om man inte menar den... eller?
Jag säger ju inte direkt till tjejen i min klass att hon passar i sin nya hårfärg om jag inte tycker det... Då säger jag ju hellre inget alls.
Men jag kan inte påstå att jag är så jävla bra på att varken ge eller ta emot. Jag vet hur den där tvekan i munnen känns innan man har sagt den, hur tankarna går runt runt, hur man skall formulera det till att låta bra. Och jag vet även hur hjärnan och hjärtat smälter sönder lite när man fått något fint riktat till sig. Hur man hör sig själv säga "tack" (med den töntigaste rösten man lyckades få till på bråkdelen av en sekund) och känner hur ansiktet bränner. Men för tusan! Personen som gav dig komplimangen blir ju bara glad om man visar att de uppskattades!?
Komplimanger kräver mod, både till att ge och att ta emot. Men har man väl fått ur sig den så mår man så mycket bättre sen, man har själv fått ur sig något som känns bra och man har gjort den andre gladare.
Magiskt.
Jag kommer vara här hela tiden hjärtat, kanske inte väntandes, men här kommer jag att vara.
Känslorna för dig kommer jag att lägga på hyllan men skall inte glömma bort dem, jag skall vårda dem väl och hoppas att en dag få ställa fram dem igen.
Jag vill inte vara din hemlighet och jag vill inte heller att du skall vara min. Jag önskar inget hellre än att vi blev så offentliga som det bara går. Det jag känner är något helt nytt som aldrig tidigare! Och att känna som jag gör, att känna att det skulle kunna bli hur bra som helst! Det är något jag vill tro på. Jag släpper inte det här, men jag är inte för fångad heller. Jag mår så fruktansvärt bra, och der är tack vare dig.
Du är underbar.
Och jag är förlorad.
And i have no need to be saved!!
Förbluffande system.
Blir alltid lika farcinerad av Stockholm när jag är här och hälsar på.
Alla vägar och spår.. Tunnelbana fram och tillbaka, en pendel hit och dit...förtioelva bussar varannan minut. Taxi, vanliga bilar, cyklar och inte minst alla människor. Denna stad är helt enkelt otrolig, så jävla häftig. Man lever i ett sådant system, så invecklat men ändå så enkelt. Alla är så nära men ändå så långt borta. En helt otrolig värld uppbyggd på små öar. Så ful att den blir vacker så man måste egentligen bara älska staden trotts man kanske inte alls vill.
Bakom alla moln av avgaser gömmer det sig fantastiskt fina byggnader och mysig miljö. Man skall bara VILJA se det också.
Men jag säger då det.. 2-3 dagar av denna vackra stad blir en perfekt dos sisådär var tredje månad..
Tankar tankar tankar!!
Jaha, dags att resa iväg då. 4 dagar skall du vara borta och du börjar som vanligt att packa veckan innan bara för att veta med dig att du inte glömt något.. Och då menar vi verkligen NÅGOT. Väskan är fylld till bredden och alla lådor är tömda. Varför är det så? Varför skall vi jämt ha med oss allt, jo de klart som min kloka vän säger "De kanske blir fint väder eller så känner man inte för just de kläderna man hade planerat, då är de ju jätte bra att ha med ombyte" SJÄLVKLART! Jag förstår precis hur hon menar, men ändå inte. Jag tycker inte att det är så super viktigt att ha med den å den å den å den tröjan UTIFALLATT jag inte skulle känna för just de kläderna ja väl har med mig. Tar jag med mig ALLT så ger jag ju mig själv en möjlighet till att inte vilja ha de kläderna ja tänkte från början. Men hade jag lämnat dem hemma hade det ju inte varit mer med det, kan slå vad om att de kläderna ja hade tänkt hade passat mig hur bra som helst då. Tar jag inte med det lila nagellacket så nöjer jag mig ju med det röda, då har känner jag ju inte det där behovet att byta bara för att jag kan.
Jag skulle så gärna sätta ett namn på detta beteende... man lurar ju sig själv på något sätt genom att göra såhär. Nu kom tankarna in på att det skulle vara något liknande, hmm... sätt för att man vill duga. Alla har väl någon gång stått och velat mellan vilka jeans man skall ha på sig och det har slutat med att man stått framför spegeln och granskat noggrant vilka som sitter bäst över rumpan. Hade man ett par jeans så hade man ju definitivt (jag är i stort sätt 100% säker) inte granskat sig själv. Då har man ju som sagt bara dem jeansen och har inget annat att jämföra med, men inte tror jag att man hade mått sämre utav det :S
Nää.. Någon klok slutsats kommer jag inte fram till.
Nu skall jag fortsätta mysa i mina super skitiga mjukisbyxor, mest troligen hade jag bytt om jag hade haft ett par till, men nu så skiter jag fullständigt i hur skitiga dem e;)
Puss god natt!!
If i told you the right words... You be mine?
Banka vett i mig skalle så jag kan ställa ner mina fötter på jorden igen... Jag måste fatta att inget är så bra som jag kanske vill att det skall vara. Jag kan inte sväva iväg som jag gör, det är inte så jag lever... Inte mitt beteende... Gillar inte att jag slutat kontrollera min väg både framåt och bakåt... jag bara vandrar rakt ut och lever på den känslan jag har... SLUTA UPP MED DET!! Varför tappar man allt när man för en gångs skull mår lite bättre än vanligt. Nej jag är den där som inte kan ta nästa steg och samtidigt behålla leendet från det förra... Det funkar inte... Dags att ta sig tillbaka till det verkliga livet Anna.
Och som svar på den smått härliga men "strö-salt-i-såren" kommentaren jag fick på förra inlägget så är jag för jävla feg.
Jag vågar inte ställa de där frågorna till mig själv, jo visst det klart jag ler lite extra när han kommer upp i mina tankar, då tar det flera timmar innan han försvinner igen och tiden har lixom stannat då leendet klistrat sig fast i ansiktet på mig...
Sen dem djupare frågorna.... Jag har drömt så länge om att få vakna upp bredvid honom så nu när jag fått göra det kan jag inte tro att det är sant. Ligger och tittar på honom och leendet kommer tillbaka. Ofattbara tanke.. Jag... Han... Nu!!? Efter 4 år...Nu.... Det är som sagt för bra för att vara sant. Så helt ärligt vet jag inte om jag vågar ta reda på om jag är trygg med honom, jag vill inget hellre. Men det tillståndet jag är i nu är inte värt att riskeras... Ödet har en tanke med allt, de förde ihop oss efter 4 år... Jag tror nog att jag klarar av att vänta i det här stadiet ett liiitet tag till för att se vad ödet hittar på nästa gång.
Pussar A.Hejdenberg
The call from the heart
Undrar egentligen vart de säger till när man väl hittat denne specielle... I huvudet...Hjärtat?
är det han... han som virrat runt i mitt huvud i flera år?
Men varför har då inte hjärtat sagt till ännu....
