A.Hejdenberg

Tillåt mig att vara svidig, jag måste få lov att vara den där jävla bitchen ibland.

Jag behöver vara så arg ibland så att jag bara vill slå ihjäl någon rent ut sagt. Jag måste även få sakna... gråta, stänga in mig och vara "emo"....

Jag kan inte alltid ha de där happyfacet!!! Det finns inget du skulle kunna göra för att få mig att orka det. På något sätt tar det mer kraft utav en att vara glad än att bara vara ledsen. Är det naturligt att bli neutraltledsen när man bara slappnar av?

Eller är jag något jävla extremfall som faktiskt gillar att stänga in mig med mina känslor ibland? Orkar inte prata HELA tiden om hur jag mår.

Det är för övrigt en av de svåraste frågorna i dagens samhälle...

"Hur mår du?" Alla tar den så enkelt. "jotack bra sj?" DJUPT AV DEJ!

Vet jag inte hur jag mår så svarar jag helt enkelt inte på frågan, det är en underskattad fråga. Men FRÅGA mig hur jag mår så skall ni fan få ett jävla svar som heter duga!

Hade du orkat lyssna på hur jag verkligen mår? Är de det du vill veta när du slänger ur dig frågan? Hur skit jävla dåligt jag mådde när jag läste den där killens bildtext på bilddagboken som inte var riktat till mig, vad jag kände när han skrev till mig och frågade hur jag mådde.

A moment of truth.


ensamhet.

Du är mer för mig än vad både 1000 ord och en bild skulle kunna beskriva, fick jag chansen att tala om för dig vad jag kände skulle jag nog aldrig ta den. Mina ord skulle varken göra mina känslor eller dig rättvisa.
Jag går runt varje dag med en sådan konstig känsla i kroppen som jag inte vet vad jag skall göra med... Hade saker varit mer om förhållandena var annorlunda? Hade jag haft den här känslan om jag visste ATT det hade varit ett steg längre? Och då är ju även frågan... Hade det spelat någon roll om det var nu jag visste det eller senare då jag inte befinner mig där jag gör just nu i livet? Jag vill inte tappa den här känslan jag har för dig. Men den låser mig. Jag är rädd för att förstöra något riktigt riktigt bra, men jag vet inte hur länge jag kan hålla kvar det här jag känner. Finns det en gräns på hur länge det går... och finns det även en gräns då man vet att man klarar de? När man väl känt som man gör i år, är det bevis nog för att man kommer kunna hålla fast vid det man vill?

Är det även normalt att känna skuld till dig om jag gjort något som skulle ha ansetts fel om vi var längre upp i detta? Jag känner på något stadium att jag sviker dig, att jag leker med elden och riskerar allt för mycket trotts att jag ingenting har. Eller har jag? Hah..... jag vet faktiskt inte heller varför jag gör som jag gör... lider jag av bekräftelsebehov? Kan jag kräva bekräftelsen utav dig? Förstår du verkligen hur mycket jag känner för dig? Mest troligen inte då jag inte vill att du skall göra det samtidigt som jag inget hellre vill är att tala om hur mycket du betyder. Varför får jag känslan av att jag inte är värd mer än det jag får och beter mig efter...? Hur kan något som egentligen inte påverkar mig längre få mig att känna mig så smutsig? Jag tror jag har tappat en del av mig själv, i alla fall respekten... en liten del försvinner varje gång. Vet inte vad jag skall göra för att komma tillbaka till mig själv längre. Jag har fallit in i ett mönster som inte är jag. Jag tror jag mår dåligt utav det egentligen men visar inget för någon, inte ens mig själv. Hur skulle du reagera om du visste vad jag gjort med mig själv. Om du verkligen fick lära känna den tjejen som jag har förvandlats till. För det är inte samma Anna som du träffade, det var inte henne du skapade fantastiska minnen med. Det är inte hennes sätt att bete sig. Skulle du ha märkt skillnaden? Jag vill att du skall vara den enda som verkligen förstår mig, den jag saknar. Jag har känt väldigt länge att något fattas, oavsett hur mycket kärlek jag har runt mig varje dag så är ensamheten där och följer varje steg jag tar. Jag vill inget hellre att du blir den som skrämmer bort den, jag känner att det är du som skulle kunna fylla ut tomrummet inuti mig, förändra mig! Du är något helt sjukt speciellt för mig, jag vet inte alls hur jag någonsin skulle kunna förklara det för dig. När jag behövde någon som mest så fann jag ett stöd i dig, ett stöd som jag egentligen trodde skulle vara otillräckligt, men vetskapen av att du fanns där gjorde hur mycket som helst. Jag saknar dig.

There's no combination of words i could put on the back of a postcard,No song that I could sing but I can try for your heart. Our dreams, and they are made out of real things, like a shoebox of photographs, With sepiatone lovin.Love is the answer, at least for most of the questions in my heart ,Like why are we here? And where do we go? And how come it's so hard?

It's not always easy, and sometimes life can be deceiving. I'll tell you one thing, its always better when we're together

Skulle du ge mig en ärlig chans så hade det nog blivit hur bra som helst.