A.Hejdenberg

Jag har smått ångest över mig själv.
Jag får aldrig någonting gjort.. Tror jag har gått och sagt till mig själv i över en vecka nu att jag borde städa mitt rum.. Det är väl inte direkt jätte skitigt men jag har en förmåga att sprida ut ALLA mina kläder överallt i mitt gigantiska rum( ^^ ).. Jag skyller på att jag är tjej, kläder hör till. Men för varje gång jag kliver in i mitt rum och ser dom "små" öarna av kläder på golvet, sängen, skrivbordet och datorstolen så blir jag bara mer och mer förbannad, förstår bara inte till vilken nytta då jag inte får  mer gjort för det..

Ja.. Ikväll hade jag då planerat att försöka hålla mig vaken skapligt länge så jag sover bort halva dagen i morgon så jag vaknar precis lagom tills alla skojiga aktiviteter börjar!! Lär dock ställa väckarklockan onödigt tidigt då jag känner mig själv så väl för att veta att annars lär jag stressa ihjäl mig, (kass meningsuppbyggnad)!
För jag kommer stå och rota igenom alla högar av kläder och de resterande plagg som fortfarande finns i lådorna för att hitta en outfit som passar kvällen.
Dåligt planerat att lägga in både discobowling och laserdome på samma kväll tycker jag. För på discobowlingen vill man ju ha vita kläder så man blir sådär coolt självlysande men hur läckert är det under laserdome..? Man blir ju ett solklart offer. Och sedan skall kläderna även passa till en liten vända på stan.. Hmm.

Äsch! Kör på mjukisbyxor och boxarlinne! Har lovat mig själv att köra en utekväll i mjukisbyxor, varför inte i morgon?
Tåls att tänkas på.. Nu skall jag iallafall ta och sortera lite i klädbergen, har inget annat än all tid i världen för det just nu.


All my love..
A.Hejdenberg

Värdighet är inget man kan få av någon annan, det är något du måste tycka att du själv är "värd".. Ikväll förlorade jag min.

Jag flydde som en satans hund med svansen mellan benen, HATAR människor som har den satans effekten på mig... Men det är kanske är så det skall vara just nu och ett tag framöver(?)..

Okej, jag har nu suttit i en halvtimme och försökt skriva ner min helg vilket slutade med 3 rader sedan Ctrl+ A+ Del.. Irriterande..!

Det får väl räcka med att jag nämner att det var en sjukt trevlig kväll i lördags trotts vissa överraskningar som något av det mest oväntade! Men jag tog på något sätt tag i mig själv den kvällen som får mig att le ännu idag.. Även om jag kanske inte gillar att det är så det måste bli. För det gör jag verkligen inte.

Jag är ännu ganska osäker på vart jag skall placera dig, jag borde väl egentligen veta men sen var det väl min förbannade envishet som vägrar låta hela mig inse.

Det känns i alla fall jävligt oavslutat. Vågar nog påstå att det sättet som vi har betett oss på är väldigt omoget. Om man nu skall tro på det så fanns det en massa som behövdes sägas, och jag vill ännu tro att det skulle vara bättre om det fick bli sagt, oavsett om allt redan är kört i botten. Ord försvinner inte.. så..?

Jag kanske är jävligt löjlig men jag har kvar ett sms.. som jag kan läsa om och om igen. Jag förstår det mindre och mindre för varje gång jag läser dina ord. Låg det något bakom dem eller var det något i ren okunskap som fick dig att ge mig hoppfulla ord..

I've found you scared to know that you'r always on my mind.

Att prioritera fel. Vem har inte gjort den missen? Frågan är hur man skall konfrontera denne som man tycker har glidigt lite fel? Är det "min" uppgift egentligen. Är det en fel prioritering som har gjorts eller är det bara ren "avundsjuka" från "min" sida. Jag har inte en jävla aning kan jag ärligt tala om. Jag vet i alla fall att jag hade ett väldigt givande samtal med en av mina smartaste vänner om att vara hel. Idag då jag tänker efter börjar jag tvivla på om min kära vän är den smartaste eller bara en jävligt bra lögnare.. För det som skett går emot allt som då sades. Det som var så viktigt, det som aldrig skulle förändras, det som vi båda slipade fram och kände oss jävligt nöjda ja rent utsagt stolta över. Det har jag nu knycklat ihop och använder som en "basketboll" och försöker träffa papperskorgen. Värdelöst blev det helt plötsligt. Den känslan över dig får mina ögon att brinna, men inga tårar kommer. Jag hade aldrig trott att det skulle bli så här. Sen som sagt kan det ju bero på att jag är en dålig vän eller att den andra som detta blogg inlägg kretsar om bara helt enkelt slutade bry sig.

Styrka, är det en fördel eller nackdel?

Förväntar man sig att en person som visar styrka jämt skall vara stark då? Skall denne kunna bära runt på hur mycket som helst på sina axlar.. Är det så att den starke kan ta allt som ingen annan kan ta och fortfarande stå på raka ben och le... Alla verkar tro att inget kan bryta ner en. Men om jag någon gång skulle brista ut i gråt. Hur skulle ni hantera det? För skulle jag en gång börja gråta så vet jag faktiskt inte när de skulle sluta. Är tårar ett tecken på mjukhet? Förstår man då att denne faktiskt inte orkar ta allting hela tiden då? Måste jag gråta för att ni skall förstå att jag inte trivs, att jag inte gillar det som är...

Mitt mentala sinne säger åt mig att jag inte är redo.. Men den mest psykiska delen av mitt mentala tycker det är så jävla bra att det som en gång infekterade mig är på väg att försvinna. Nu är det så att jag vet! Som vanligt, men det jag vet är... slutar jag störa mig så betyder det att jag på ett stadium har slutat bry mig. Och att inte bry sig betyder för mig att intresset är på väg bort och det mina vänner är inget jag är villig till!!

Mitt huvud vrålar åt mig "STOPP! Sluta nu, det räcker!!"  Under tiden viskar mitt hjärta "Fortsätt, kämpa.. Det är inte dags att släppa något än"